Miljöetik som ideologisk spelbricka

Under de senaste 20 åren har miljömedvetenheten inom islam ständigt vuxit till sig. Det finns olika former av islamsk miljörörelse både på ett teoretisk och på ett praktiskt plan. Tidsmässigt kan man grovt dela in miljörörelsens framväxt i två delar. Åren 1970 – 2000 kan man beteckna som tiden då den islamska teoretiska ramen för miljörörelsen tog form. Från millennieskiftet framåt kan betecknas som tiden för praktiska handlingar. Kring dessa teman forskar Laura Wickström (Åbo Akademi), en av Donnerska institutets stipendiater år 2019, i sin doktorsavhandling om islam och ekologi, dess centrala aktörer och utmaningar. 

Den teoretiska ramen tar form

Den moderna miljörörelsen har sina rötter i 1960-talet då två banbrytande verk publicerades. Den första var Silent Spring av Rachel Carson år 1962 och den andra Lynn White Jr.:s essä år 1967 “The Historical Roots of Our Ecologic Crisis”. White framförde sin tes om att orsakerna till att miljön förstörs går att härleda till den judisk-kristna traditionen, som ger människan rätt att härska över naturen. Essän blev startskottet till den fortgående diskussionen inom de judiska och kristna traditionerna om vilken roll och vilket ansvar människan har i skapelsen.

Från islamskt håll var Seyyed Hossein Nasr (1933-) den första och länge den enda som svarade på Whites kritik genom sin bok Man and Nature 1968. Enligt Nasr är orsaken till miljöförstörelsen moderniseringen, inte religionerna. Eftersom all kunskap enligt Nasr härleds från Allah, kan endast känslan och respekten för helighet rädda planeten. Därför kritiserar Nasr det västerländska tänkandets brist på förståelse gentemot det heliga.

På 1980-talet började det muslimska teoretiska miljötänkandet få fastare konturer då antalet forskare ökade och en etablerad referensram för islamsk miljöfilosofi började ta form. Centrala begrepp i denna referensram är tawhid (enhet), khalifa (viceregent), amana (förtroende), halal (det tillåtna), haram (det förbjudna), ihtihsan (preferens för det bättre) och istislah (offentlig välfärd). Dessa begrepp kombineras ofta med rättvisa (adl), resonlighet, måttlighet, balans och proportionalitet.

Denna referensram påminner mycket om den miljöetik som utarbetades på 1980-talet i Saudi-Arabien. Den saudiska regeringen utvecklade en nationell konserveringsstrategi byggd på islamska principer i samarbete med IUCN (International Union for Conservation of Nature). År 1983 publicerades det första islamska sakkunnigutlåtandet som handlade om miljöfrågor, nämligen ”Islamic Principles for the Conservation of the Natural Environment” (IPCNE). I den reviderade versionen från 1994 presenteras centrala principer, som senare upprepas i olika miljöutlåtanden och som blev den normativa uppfattningen av islamsk miljöetik framför allt i västvärlden. Till dessa uttalade miljöprinciper med utgångspunkt i den islamska rätten (sharia) hör minimalisering av skada, kollektiva intressen framom individuella intressen, företräde av fattigas intressen framom rikas intressen, institutionalisering av beskyddade zoner (harim) och institutionalisering av konservering (hima).

Med denna normativa miljöetik vann Saudi-Arabien en ideologisk kamp mot Iran. Den saudiskledda miljöetiken dominerades främst av arabstater och fokuserade på den islamska världen. Den iranska naturdiskussionen byggde främst på dialog mellan religionerna där utgångspunkten var att finna gemensamma principer för civilisationen. År 2001 ordande Iran tillsammans med FN en stor internationell miljökonferens, som resulterade i Tehran Declaration on Environment, Religion and Culture. I denna iranskledda deklaration nämns den saudiskinfluerade Jeddah Declaration of Islam and the Environment från år 2000, men efter detta omnämnande går de båda ideologiska rivalerna skilda vägar.

Dagens möjligheter och utmaningar

Ett sätt att gestalta sambandet mellan islam och ekologi är att betrakta den som en världsvid lös miljörörelse, som kan kallas för global eko-islam. Till detta globala nätverk hör såväl individer, lokala grupper som samhällen, som alla förespråkar en mer miljövänlig livsstil som innefattar ekonomi och näring. Internet har haft en avgörande slagkraft för att islamska miljödiskurser utvecklats från främst akademiska teorier till att innefatta praktiska handlingar, men internet har även gett islamsk ekologi ett ansikte utåt i form av till exempel bloggar såsom Muslim Environment Watch och Green Prophet.

I väst är den mest kända islamska miljöorganisationen Islamic Foundation for Ecology and Environmental Sciences (IFEES). Den grundades på 1980-talet i Storbritannien och registrerades år 1994 av aktivisten och forskaren Fazlun Khalid. Khalid har blivit frontfigur i arbetet med att kombinera islamska principer med praktiskt miljöarbete. IFEES har lokala projekt runt om i den muslimska världen i form av till exempel gröna moskéer och trädplantering. Khalid profilerade sig som miljöradikal redan innan finanskrisen 2006 med sina utlåtanden om att det nuvarande finanssystemet var oförenligt med islam.

Trots en ökad miljö- och klimatmedvetenhet har miljöfrågor fortfarande en marginell status i flera muslimska länder. Förutom teologiska skiljelinjer hur islam skall tolkas påverkar även regional och lokal politik samt geografiska skillnader mellan muslimska länder vilka frågor som lyfts fram i den offentliga diskussionen. I Mellanöstern ligger fokus på säkerhetspolitiska aspekter och de stora oljeekonomierna har länge format miljö- och klimatdiskussionerna så att de gynnar en oljebaserad ekonomi. I själva verket är en genuin miljödiskussion så gott som omöjlig i auktoritära muslimska länder eftersom regeringarna kväver all kritik som riktas mot dem. Till utmaningarna hör även att då levnadsförhållandena tvingar människor att fokusera på andra livsavgörande aspekter såsom överlevnad och utbildning, känns en miljödiskussion mycket avlägsen och elitistisk.