Donnerska institutet har fått sitt namn efter donatorerna Olga, mer känd som Olly, och Uno Donner. Men vem var den här Olly Donner, och varför möter vi hennes namn vid ett institut för religionsforskning? Olly Donners brev, böcker, anteckningar och annat hon skrev kan ge en tanke om hurdan hon var och hur hon levde, berättar litteraturforskaren Jasmine Westerlund vid Åbo universitet.

Olly (Olga) Donner (1881–1956), född Sinebrychoff, var det enda barnet till Anna Nordenstam (1854–1944), kejsarens tidigare hovdam, och Nicolas Sinebrychoff (1856–1896), ägare till bryggeriet Sinebrychoff. I en tid då de flesta människor i Finland inte hade mycket utbildning, fick Olly Sinebrychoff en omfattande utbildning i Europa: hon studerade flera år vid olika internatskolor, gick på opera, teater och museer. Utöver sitt modersmål svenska lärde hon sig också franska, ryska, tyska och engelska. När hon studerade i Dresden lärde hon känna Uno Donner (1872–1958), en finsk ingenjör, och paret gifte sig år 1900 i Schweiz. Uno Donners familj var akademisk: Unos far var professor i sanskrit, Otto Donner (1835–1909), och  Unos bror var lingvisten och antropologen Kai Donner (1888–1935).

På stranden vid Grantorp där Olly Donner gillade att simma. Foto: Jasmine Westerlund.

Från grand hotell till Goetheanum

Mötet mellan Olly Sinebrychoff och Uno Donner betydde också att två stora egendomar gick samman. Parets liv präglades av resor, grand hotell och europeiska metropoler. Världen var öppen för det unga paret: de skaffade sig en lägenhet i Helsingfors, men reste hela tiden runt i Europa: i Schweiz, England, Frankrike, Italien. Olly och Uno besökte även Egypten, vilket man kan se på flera foton som finns i deras arkiv – där Olly rider på en kamel med sin stora hatt. Man kan säga att Ollys och Unos hem var hotellrummet de bodde på.

Att resa och se världen räckte dock inte: konst var alltid viktigt för Olly och Uno Donner. Uno var en entusiastisk amatörkonstnär. Olly lärde sig att måla i skolan, och senare prövade hon på skulptur, men skönlitteratur blev slutligen hennes bransch. År 1911 publicerade hon sin första bok, Allégories fantasques: chansons joyeuses et tristes i Paris. Efter den kom 31 till: dikter, romaner och pjäser för barn. Olly Donners böcker förblev ett mysterium för de flesta läsare, men hennes pjäser var omtyckta och populära.

Det som definierade riktningen för Ollys och Unos liv var att de lärde känna antroposofin och Rudolf Steiner i London år 1913. Efter det gjorde paret många resor till Dornach i Schweiz där antroposofins centrum Goetheanum låg. Olly och Uno lyssnade också på Steiners föreläsningar i Berlin, Stuttgart och många andra ställen. År 1923 grundade Uno Donner Antroposofiska sällskapet i Finland och han var dess ordförande under åren 1923–1932. 1930-talet förde med sig problematiska relationer inom sällskapet, och också Rudolf Steiners död år 1925 tvingade Olly och Uno att hitta nya riktningar i livet. På 1930-talet ägde paret Gerknäs gård i Lojo och villan Grantorp i Pojo. Olly Donner koncentrerade sig på waldorf-pedagogik och antroposofisk värdepedagogik: hon var en generös understödjare av Gustafsbergs vårdanstalt för barn med utvecklingsstörning, av Gerknäs skola och Gerknäs sommarkoloni. Olly Donner var inte själv lärare eller sjuksköterska, men hon såg till att personalen blev utbildad. Till exempel sjuksköterskorna i Gustafsberg fick sin utbildning i Arlesheim där den antroposofiska Arlesheim-kliniken låg. Olly skrev också många pjäser för barnen som gick i Gerknäs skola eller tillbringade sin sommar i Gerknäs sommarkoloni. Föreställningarna var ett stort evenemang varje sommar.

En stor del av Olly Donners verk finns idag att låna hos Donnerska institutet och Boktornet vid Åbo Akademis bibliotek. Här är hennes verk Gerknäs: sagor och spel, Legenden om diktar-Pehr, Allégories fantasques: chansons joyeuses et tristes och Kråckle. Foto: Björn Dahla.

Vad blir kvar?

Olly Donners brev ger en liten antydan om att paret önskade att få barn, men de fick inga. Under sina sista år i Arlesheim började paret fundera på vad de borde göra med sin stora egendom. De fick idén att grunda ett institut som skulle kunna ge bidrag för forskning, för ändamål som var viktiga för Olly och Uno, nämligen antroposofin och religionsvetenskap.

Det är lätt att förstå att de ville ge sitt andliga arv vidare, men släkten Sinebrychoff hade en annan åsikt. I korrespondensen mellan Olly Donner och kusinen Markus Kjöllerfeldt (1877–1965) kommer det fram att Sinebrychoffs ville hålla tillgångarna inom släkten. Markus påminde Olly om att också onkel Paul Sinebrychoff (1859–1917) donerade sina pengar utanför släkten och därför ströks ur familjen. Olly Donner var redan gammal, sjuk och psykiskt instabil, och det är ledsamt att släktningarnas sista brev till henne handlade om en strid om pengar – i synnerhet när man vet hurdana ändamål pengarna senare förverkligade.

Paul Sinebrychoffs arv består idag av det underbara konstmuseet Sinebrychoff. Ollys och Unos donation år 1956 möjliggjorde Nordens största specialbibliotek inom religionsvetenskap i Åbo. Parets donation hör fortfarande till de största som Stiftelsen för Åbo Akademi fått. Parets senare arv gjorde gåvan ännu större. Enligt Olly och Uno var syftet med Donnerska institutet för religionshistorisk och kulturhistorisk forskning att dela ut stipendier och forskningsunderstöd, prisbelöna vetenskapliga arbeten och upprätthålla ett bibliotek, vilket institutet gör än idag.

Om man glömmer bort pengarna och återkommer till den ursprungliga frågan: vem var Olly Donner, är svaret: hon var någon som gillade stora hattar och att simma i Pojoviken, att ge lustiga gåvor och skicka blommor till vänner. Någon som hade katter och sköldpaddor som husdjur. Någon som rastade sina undulater på gården och odlade druvor i sina växthus. Någon som hade problem med att äta, som ofta hade ont i halsen och snuva. Någon som använde konstig svenska i sina böcker och som hade en färgrik fantasi. Sådan var Olly Donner.