Shinto som religion eller tradition

Japans konstitution förbjuder staten att ägna sig åt religiösa aktiviteter och att använda offentliga medel till att bekosta religiösa institutioner. Men vad är egentligen religion i Japan? Är shinto en religion eller en del av Japans nationella identitet? Detta är frågor som japanska domstolar har fått ta ställning till åtskilliga gånger under efterkrigstiden, ofta med varierande resultat. Hur Japans domstolar har resonerat kring religion och shinto står i centrum för den doktorsavhandling som Ernils Larsson (Uppsala universitet) kommer att försvara i början av 2020. Larsson har i år fått ett doktorandstipendium från Donnerska institutet för den här forskningen.

När en liten arbetsgrupp med tjänstemän i den amerikanska ockupationsmakten skrev Japans nya konstitution i februari 1946 hade de ett antal klart utsatta mål. Bland dessa ingick att Japan skulle demokratiseras, att kejsaren skulle omvandlas till en symbolisk monark, att mänskliga rättigheter skulle garanteras i lag, och att religionen skulle separeras från staten. Det sistnämnda var en reaktion på de nära band som före Japans kapitulation hade funnits mellan den världsliga staten och shinto, där helgedomar spelade en central roll i Japans nationella identitet. Kejsaren betraktades som en ättling till solgudinnan Amaterasu Ōmikami, Japans utrikespolitik var sanktionerad av gudarna, och de soldater som föll i strid för nationen begravdes som heroiska andar i särskilda helgedomar runt om i Japan. Den nationella kulten kring dessa heroiska andar, med centrum i Yasukuni-helgedomen i Tokyo, bidrog till att ena folket bakom militären och landets aggressiva expansion i Ostasien och Stillahavsområdet.

Den 15 december 1945, drygt fyra månader efter att Japan till slut hade kapitulerat, gick befälhavaren för de allierade styrkorna i Japan ut med det så kallade Shintodirektivet. Direktivet innebar en total förändring av shintos ställning i Japan, vilket bland annat tog sig uttryck i att det ekonomiska stöd från staten, som många helgedomar var beroende av, upphörde. I direktivet konstaterades även att ”statsshinto” nu var förbjudet, men att det stod varje japan fritt att av egen fri vilja fortsätta tro på ”helgedomsshinto” – en religion bland andra religioner. I praktiken innebar Shintodirektivet och den nya konstitution som trädde i kraft 1947 att shinto gick från att vara en del av den nationella identiteten till att bli en religion, att de offentliga riter, som staten tidigare sanktionerat, nu skulle förstås som något som medborgarna kunde ägna sig åt i privat regi.

Den grundlag som skrevs av ett tjugotal amerikaner i början av ockupationen har aldrig reviderats. Trots idoga försök, huvudsakligen från den politiska högern, att skriva om konstitutionen för att bättre reflektera vad man anser vara sanna japanska värderingar, har konstitutionen under efterkrigstiden haft ett starkt folkligt stöd. Dokumentet utgör grunden för den japanska demokratin och ses av många som ett skydd mot en återgång till militarism och auktoritärt styre. Det är inte för inte som Japans största oppositionsparti tog namnet Konstitutionella Demokratiska Partiet vid den senaste ombildningen 2017.

Att konstitutionen inte har reviderats innebär därmed inte att alla är nöjda med dess innehåll. Under hela efterkrigstiden har shintoistiska organisationer ofta uttryckt sitt missnöje med i synnerhet artiklarna 20 och 89, som bland annat förbjuder den japanska staten att hänge sig åt religiös utbildning och religiösa aktiviteter, samt bruket av offentliga medel för att finansiera religiösa riter. Helgedomsshinto har sedan ockupationstiden till stor del varit organiserad under samarbetsorganet Jinja Honchō, eller National Association of Shinto Shrines som den kallas på engelska. Jinja Honchō har aktivt verkat för att shinto ska återfå en mer prominent offentlig roll i Japan.

Det som är viktigt att bära med sig för att förstå Jinja Honchōs position i frågan om efterkrigstidens japanska sekularism är att de inte motsätter sig själva idén att skilja på stat och religion. Detta är något som de allra flesta är överens om i Japan. Tvistefrågan handlar istället om vad som ska uppfattas som religion. Att kristna gudstjänster eller nyreligiösa rörelsers missionerande ska betraktas som religiöst och därför vara åtskilt från staten håller de flesta med om. Men den stora frågan rör huruvida det som sker vid shintoistiska helgedomar verkligen är religion. Är japansk religiositet religion, eller är det tradition?

Detta är en fråga som har uppmärksammats i ett antal rättsfall sedan Japan återfick sin självständighet år 1952, och genom sin innehållsliga bredd visar de också hur komplex frågan är. Ett tidigt rättsfall rörde frågan om huruvida det verkligen är religion att genomföra ritualer för att blidka de lokala gudomligheterna innan ett byggprojekt inleds. Nästan alla byggprojekt i Japan föregås av sådana ritualer, så frågan är om det är religion eller tradition? Får kommunen bekosta denna typ av ritualer när en offentlig byggnad ska resas? Likaså har domstolar fått ta ställning till frågan om huruvida offentliga medel kan användas för att bekosta riter tillägnade dem som dog i krig för nationen. Är det religion att visa sin vördnad vid Yasukuni-helgedomen eller vid lokala Gokoku-helgedomar, eller rör det sig snarare om en nationell plikt: att visa vördnad för dem som gett sitt liv för nationen? Får en premiärminister besöka Yasukuni-helgedomen, eller är det att betrakta som religiösa aktiviteter?

Det finns inget enhetligt svar på dessa frågor och debatten är ännu idag högst aktuell. Premiärminister Abe Shinzō har förvisso bara besökt Yasukuni-helgedomen en gång, något som föranledde ett rättsfall, men han besöker den centrala Ise-helgedomen varje år, ofta i egenskap av ”privatperson”. I enlighet med en prejudicerande dom som föll år 1997 har den huvudsakliga linjen i Japans domstolar varit att shintoistiska institutioner ska likställas med andra religiösa institutioner. Därmed är shinto rent juridiskt att betrakta som religion. Men det gör inte frågan mindre omdebatterad. Kampen för att etablera shintos särställning i det samtida Japan förs av en rad aktörer på den politiska högerkanten, från det statsbärande Liberaldemokratiska Partiet till Jinja Honchō. Frågan om shinto är en religion eller tradition, om riter ska vara privata eller offentliga, är en politisk fråga av fortsatt stor betydelse.